Wermlands gille samlades den 18:e mars i Caroline Wijks trevliga samlingsrum för ett förnämligt arrangemang av Lennart Nilsson där vi fick förmånen att möta Ulla Berglindh från stiftelsen Torgny Segerstedts minne som talare. Därtill åtnjöts en välsmakande och ytterst riklig viltbuffé från Bolåsa värdshus. Carina önskade oss välkomna innan Lennart gav oss en kort introduktion till Torgny Segerstedt, Ulla och hennes engagemang i stiftelsen. Ulla, med egna starka band till Värmland genom sin tid i Karlstad, gav en levande beskrivning av Torgny Segerstedts liv. Både hans uppväxt och akademiska gärningar i såväl Lund, Uppsala som Stockholm behandlades i talet tillika det som de flesta av oss känner honom som, en stark kritiker av den tyska naziregimen. Ulla har vänligen skrivit och gett oss ett gediget referat av sitt tal:
Karlstadpojken som blev en göteborgsikon. Torgny Segerstedt 1876–1945
Hur blev den lille utsatte frysande pojken i en dysfunktionell familj den etiskt/moraliska centralgestalten med brett kontaktnät inom politik, vetenskap, religionsdebatt, ekonomi, publicistik, i ett land präglat av anpassad försiktighet? Hur lyckades han behålla en röst av envetet mod, kreativ styrka och språklig elegans?
Vad finns kvar av Torgny Segerstedt i det kollektiva minnet?
Ett par gator med hans namn, en granitobelisk (med felaktigt citat), ett par bronsbyster i Sverige och Norge. En spårvagn och en sal på Göteborgs universitet. En grav. Men också en stiftelse och en vänförening som genom symbolhandlingar vill hålla hans namn levande med en Frihetspenna, en Frihetston, en gästprofessur, skol-och-universitetsstipendier. Dessutom finns ett arkiv och ett nationellt resurscentrum, Segerstedtinstitutet vid GU.
Familjebakgrunden i Karlstad – hemmen på Drottninggatan och i hörnhuset Tingvallagatan/Järnvägsgatan – är en tragisk och känslokarg historia. Fadern Albrecht, seminarielärare, var progressiv i sitt yrke men kunde inte förmedla trygghet för sina fem barn, särskilt inte efter hustruns och den yngste sonens död och i det nya äktenskapet som gav barnen en sjuklig styvmor. Ett par gestalter gav dock den unge Torgny mod och rolemodels (förebilder. reds. anm) – läroverkets rektor Teofron Säve, biskopen Rundgren, Karlstadtidningens redaktör Mauritz Hellberg, den ingifta mostern Anna Schröderheim – och den studentexamenscensor som blev hans vän och stöd även senare i livet: domprosten i Lund Pehr Eklund.
För till Lund for han för att studera teologi och därmed anträda en yrkesbana som verkade familjeförutsägbar. Men i denna livaktiga studentmiljö mötte han förstås andra personer och idéer: han blev studentkårens ordförande, medlem i den radikala föreningen D.Y.G, läste Ibsen och Kierkegaard, tillbringade utlandsvistelser i Rostock och Berlin – där han också träffade sin blivande hustru, den norska studenten Augusta Synnestvedt, “Puste”.
Och sen blev det Stockholm för att skriva avhandling, en religionsvetenskaplig; “Till frågan om polyteismens uppkomst”, med Nathan Söderblom som handledare. Disputationen 1905 blev en skandal eftersom betygsnämnden underkände honom, efter ett påhopp av en extraopponent, på grund av bristande renlärighet. Återkommen till Lund fortsatte han på universitetet, undervisade på läroverket Spyken, fick till slut sin doktorsgrad 1912, men motarbetades hela tiden av biskopen Gottfrid Billing för sin religionsdiskuterande hållning.
Räddningen kom i form av en personlig professur, bekostad av Oscar Ekman, vid Stockholms högskola. Nu fick han tillträde till nya arenor och nya kretsar – Beskows, Karlfeldt och andra författare, rikspolitiker, familjen Wallenberg. Han bodde på Djursholm med sin nu stora familj; barnen Albrecht, Torgny, Ingrid och Eva, han deltog i det offentliga samtalet i den frisinnade veckotidskriften Forum, skrev recensioner i GHT, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, han föreläste och undervisade, var medlem i den radikala föreningen Senapskornet.
Publicistiken lockade och när han mer eller mindre kallades till Göteborg för att bli huvudredaktör för GHT var det ett lätt val – tillskyndarna i Göteborg var representanter för de kulturellt och ekonomiskt tongivande familjerna Pineus, Mannheimer, Wijk, Forssman.
Torgny Segerstedt kom att föra in den då huvudsakligen merkantila GHT i samhällsdebattens centrum – han skapade den kulturellt viktiga Tredje sidan med intressanta skribenter och några år senare det epokgörande krönikeformatet IDAG, hans egen spalt.
Hemmet, villan på Övre Fogelbergsgatan blev en sällskapsmedelpunkt och möblerades med vackra ting liksom sommarhuset på Särö, nu tillät ekonomin detta. Brevväxlingen med Marcus Wallenberg d.ä. från 1919 (till 1940 då deras synpunkter gick isär) speglar väl hans breda intressen i politik, ekonomi, internationella frågor. (Den finns utgiven i boken Jag skall bliva Dig förbunden.)
Han deltar också i stadens föreningsliv: Vetenskaps-och Vitterhetssamhället, Politiska klubben, Riksföreningen Sverigekontakt, Wermlands Gille, han var inspektor för Folkskoleseminariet. Han blev en välkänd gestalt i stadsbilden när han promenerar med sina stora hundar mellan hemmet och GHT:s redaktion på Köpmansgatan i Nordstan.
Men stora sorger drabbar honom och familjen: Brodern dör i spanska sjukan 1918, sonen Albrecht i en olycka 1919, hustrun Puste 1934.
Och så byggs den stora europeiska katastrofen upp och därmed Segerstedts politiska kamp, som konsekvent kritiker av den tyska nazistregimen, av censur och medlöperi. Välkända och ofta citerad är slutraderna i hans första text efter Machtübernahme “Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.” Det hotfulla protest-telegrammet från Göring satt länge inramat i tidningens redaktions-korridor. GHT var förbjuden i Tyskland mellan 1935 till krigets slut. Tidningen konfiskerades ett flertal gånger även på hemmaplan.
Han kämpade med sin penna för press- och yttrandefrihet, för hjälp till Norge, för nordisk solidaritet, mot transittågtrafiken.
Hans ledstjärna när han tillträdde tjänsten på GHT var att han skulle “med ett klart och tydligt ståndpunktstagande förena ett vederhäftigt och sakligt framställningssätt”. Hans språk utvecklades till en egensinnig och personlig mix av bibliska vändningar och arkaismer, professionell saklighet, slang, dialektord, ironi, lakonismer, patos. “Skränfockar”, “snyltdjur”, “förgyllt skrot”,
förbrytargallerier”, “vrakstumpar från havererade åsiktsfartyg”, är relativt hovsamma tillmälen. Dåtidens konjunktivformer och verbens pluralformer ger tyngd åt åsikterna. Hans texter skärper läsarens syn och hörsel och visar på intressena bakom till synes obegripliga konflikter.
Hans klarspråkande och aldrig värderelativistiska texter skulle kunna vara viktiga rättesnören även i vår tid av medial snabbhet, fake news, tingeltangel, medieägarkoncentration och AI.
Ett par citat till slut:
Friheten att tänka och uttala sina tankar står över allt annat. Det är det mänskligas livsluft.
Pressfriheten är, har vi fått höra, en gåva som icke får missbrukas. /…/ Pressfriheten är en
god sak i lugna och idylliska förhållanden, i stormiga tider är dess förefintligt en fråga på liv och död.
IDAG texterna är ett slags tidsmaskiner, lika aktuella nu, med andra geografiska och politiska förtecken. IDAG då är IDAG nu.
Ulla Berglindh
