Den 2:e september var vi ett antal Gillesmedlemmar som såg Chalmersspexet Elisabet I och gick på efterföljande kalas. Som vanligt har spexarna skrivit om historien. Skickliga musiker och sångare, duktiga låt- och textskrivare, proffsiga kläder och oväntade perspektiv på 1500-talets historia gör kvällen minnesvärd och publiken är med på noterna. Kvällen avslutas med kalas där det sjungs och spexas och vi får höra klipp från tidigare spex.
Wermlands gille samlades den 18:e mars i Caroline Wijks trevliga samlingsrum för ett förnämligt arrangemang av Lennart Nilsson där vi fick förmånen att möta Ulla Berglindh från stiftelsen Torgny Segerstedts minne som talare. Därtill åtnjöts en välsmakande och ytterst riklig viltbuffé från Bolåsa värdshus. Carina önskade oss välkomna innan Lennart gav oss en kort introduktion till Torgny Segerstedt, Ulla och hennes engagemang i stiftelsen. Ulla, med egna starka band till Värmland genom sin tid i Karlstad, gav en levande beskrivning av Torgny Segerstedts liv. Både hans uppväxt och akademiska gärningar i såväl Lund, Uppsala som Stockholm behandlades i talet tillika det som de flesta av oss känner honom som, en stark kritiker av den tyska naziregimen. Ulla har vänligen skrivit och gett oss ett gediget referat av sitt tal:
Karlstadpojken som blev en göteborgsikon. Torgny Segerstedt 1876–1945
Hur blev den lille utsatte frysande pojken i en dysfunktionell familj den etiskt/moraliska centralgestalten med brett kontaktnät inom politik, vetenskap, religionsdebatt, ekonomi, publicistik, i ett land präglat av anpassad försiktighet? Hur lyckades han behålla en röst av envetet mod, kreativ styrka och språklig elegans?
Vad finns kvar av Torgny Segerstedt i det kollektiva minnet?
Ett par gator med hans namn, en granitobelisk (med felaktigt citat), ett par bronsbyster i Sverige och Norge. En spårvagn och en sal på Göteborgs universitet. En grav. Men också en stiftelse och en vänförening som genom symbolhandlingar vill hålla hans namn levande med en Frihetspenna, en Frihetston, en gästprofessur, skol-och-universitetsstipendier. Dessutom finns ett arkiv och ett nationellt resurscentrum, Segerstedtinstitutet vid GU.
Familjebakgrunden i Karlstad – hemmen på Drottninggatan och i hörnhuset Tingvallagatan/Järnvägsgatan – är en tragisk och känslokarg historia. Fadern Albrecht, seminarielärare, var progressiv i sitt yrke men kunde inte förmedla trygghet för sina fem barn, särskilt inte efter hustruns och den yngste sonens död och i det nya äktenskapet som gav barnen en sjuklig styvmor. Ett par gestalter gav dock den unge Torgny mod och rolemodels (förebilder. reds. anm) – läroverkets rektor Teofron Säve, biskopen Rundgren, Karlstadtidningens redaktör Mauritz Hellberg, den ingifta mostern Anna Schröderheim – och den studentexamenscensor som blev hans vän och stöd även senare i livet: domprosten i Lund Pehr Eklund.
För till Lund for han för att studera teologi och därmed anträda en yrkesbana som verkade familjeförutsägbar. Men i denna livaktiga studentmiljö mötte han förstås andra personer och idéer: han blev studentkårens ordförande, medlem i den radikala föreningen D.Y.G, läste Ibsen och Kierkegaard, tillbringade utlandsvistelser i Rostock och Berlin – där han också träffade sin blivande hustru, den norska studenten Augusta Synnestvedt, “Puste”.
Och sen blev det Stockholm för att skriva avhandling, en religionsvetenskaplig; “Till frågan om polyteismens uppkomst”, med Nathan Söderblom som handledare. Disputationen 1905 blev en skandal eftersom betygsnämnden underkände honom, efter ett påhopp av en extraopponent, på grund av bristande renlärighet. Återkommen till Lund fortsatte han på universitetet, undervisade på läroverket Spyken, fick till slut sin doktorsgrad 1912, men motarbetades hela tiden av biskopen Gottfrid Billing för sin religionsdiskuterande hållning.
Räddningen kom i form av en personlig professur, bekostad av Oscar Ekman, vid Stockholms högskola. Nu fick han tillträde till nya arenor och nya kretsar – Beskows, Karlfeldt och andra författare, rikspolitiker, familjen Wallenberg. Han bodde på Djursholm med sin nu stora familj; barnen Albrecht, Torgny, Ingrid och Eva, han deltog i det offentliga samtalet i den frisinnade veckotidskriften Forum, skrev recensioner i GHT, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, han föreläste och undervisade, var medlem i den radikala föreningen Senapskornet.
Publicistiken lockade och när han mer eller mindre kallades till Göteborg för att bli huvudredaktör för GHT var det ett lätt val – tillskyndarna i Göteborg var representanter för de kulturellt och ekonomiskt tongivande familjerna Pineus, Mannheimer, Wijk, Forssman.
Torgny Segerstedt kom att föra in den då huvudsakligen merkantila GHT i samhällsdebattens centrum – han skapade den kulturellt viktiga Tredje sidan med intressanta skribenter och några år senare det epokgörande krönikeformatet IDAG, hans egen spalt.
Hemmet, villan på Övre Fogelbergsgatan blev en sällskapsmedelpunkt och möblerades med vackra ting liksom sommarhuset på Särö, nu tillät ekonomin detta. Brevväxlingen med Marcus Wallenberg d.ä. från 1919 (till 1940 då deras synpunkter gick isär) speglar väl hans breda intressen i politik, ekonomi, internationella frågor. (Den finns utgiven i boken Jag skall bliva Dig förbunden.)
Han deltar också i stadens föreningsliv: Vetenskaps-och Vitterhetssamhället, Politiska klubben, Riksföreningen Sverigekontakt, Wermlands Gille, han var inspektor för Folkskoleseminariet. Han blev en välkänd gestalt i stadsbilden när han promenerar med sina stora hundar mellan hemmet och GHT:s redaktion på Köpmansgatan i Nordstan.
Men stora sorger drabbar honom och familjen: Brodern dör i spanska sjukan 1918, sonen Albrecht i en olycka 1919, hustrun Puste 1934.
Och så byggs den stora europeiska katastrofen upp och därmed Segerstedts politiska kamp, som konsekvent kritiker av den tyska nazistregimen, av censur och medlöperi. Välkända och ofta citerad är slutraderna i hans första text efter Machtübernahme “Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.” Det hotfulla protest-telegrammet från Göring satt länge inramat i tidningens redaktions-korridor. GHT var förbjuden i Tyskland mellan 1935 till krigets slut. Tidningen konfiskerades ett flertal gånger även på hemmaplan.
Han kämpade med sin penna för press- och yttrandefrihet, för hjälp till Norge, för nordisk solidaritet, mot transittågtrafiken.
Hans ledstjärna när han tillträdde tjänsten på GHT var att han skulle “med ett klart och tydligt ståndpunktstagande förena ett vederhäftigt och sakligt framställningssätt”. Hans språk utvecklades till en egensinnig och personlig mix av bibliska vändningar och arkaismer, professionell saklighet, slang, dialektord, ironi, lakonismer, patos. “Skränfockar”, “snyltdjur”, “förgyllt skrot”,
förbrytargallerier”, “vrakstumpar från havererade åsiktsfartyg”, är relativt hovsamma tillmälen. Dåtidens konjunktivformer och verbens pluralformer ger tyngd åt åsikterna. Hans texter skärper läsarens syn och hörsel och visar på intressena bakom till synes obegripliga konflikter.
Hans klarspråkande och aldrig värderelativistiska texter skulle kunna vara viktiga rättesnören även i vår tid av medial snabbhet, fake news, tingeltangel, medieägarkoncentration och AI.
Ett par citat till slut:
Friheten att tänka och uttala sina tankar står över allt annat. Det är det mänskligas livsluft.
Pressfriheten är, har vi fått höra, en gåva som icke får missbrukas. /…/ Pressfriheten är en
god sak i lugna och idylliska förhållanden, i stormiga tider är dess förefintligt en fråga på liv och död.
IDAG texterna är ett slags tidsmaskiner, lika aktuella nu, med andra geografiska och politiska förtecken. IDAG då är IDAG nu.
Ulla Berglindh
Ordförande Linnéa Lillienberg öppnade den 151:e Gillesstämman och hälsade alla välkomna. Dagordningen godkändes. Revisionsberättelsen föredrogs och årsredovisningen fastställdes. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för räkenskapsåret. Stämman beslutade att årsavgiften ändras så att varje medlem betalar 150 kr. Agneta Wahlberg och Eva Karlsson avtackades för deras förtjänstfulla arbete i Gillets styrelse. Nyinvald i styrelsen är Sten Nilsson Lill och som adjungerad Lars-Erik Stöllman och som revisor Inger Thörnqvist. I övrigt omvaldes alla styrelseledamöter. Stämman beslutade att avsluta Lussekattafonden. Ett förslag till ändringar i stadgarna godkändes. Gillet har 80 medlemmar.
Efter stämman följde Lussefesten med luciatåg och julbord. I år hade vi nöjet att få njuta av luciatåg och skönsång av damkören Plockepinn. Årets julbord, som kom från Bolåsa Värdshus, var suveränt gott och rikligt. Kocken var också på plats och fyllde på faten när det behövdes. Som vanligt leddes sången av vår suveräne sångmästare Dan, som ackompanjerade på piano och fiol. Frågan är om vi inte sjöng ovanligt vackert i år – i alla fall Ack Värmeland du sköna. Många kunde glädjas åt fina vinster i det traditionella jullotteriet och några ”bord” var särskilt gynnade.
Kulturafton 2023 planeras till 18 mars och handlar om Torgny Segerstedt under rubriken ”Karlstadspojken som blev Göteborgsikon”. Ulla Berglindh från stiftelsen Torgny Segerstedts minne är inbjuden som talare.
Samlingsbild av alla deltagarna i Jubileumsfesten i Frimurasalongernas festvåning
Lördagen den 1 oktober 2022 gick Wermlands Gilles 150-årsjubileum av stapeln. Vi hade bokat Frimurarlogens stiliga samlingslokaler på Södra Hamngatan 31 i centrala Göteborg. I jubileet deltog totalt 59 personer, de allra flesta medlemmar i Gillet, men också några släktingar/bekanta var inbjudna.
Kvällen började med mingel och bubbel i en sal nära foajén vid 17-tiden på kvällen. Här hälsade Gillets ordförande Linnéa Lillienberg alla välkomna till denna jubileumsfest och utbringade kvällens första skål för Gillet! Det skulle bli flera…
Sedan tågade vi alla in i den pampiga Pelarsalen för att inta en 3-rätters middag. Innan vi satte oss till bords passade vi dock på att föreviga denna historiska kväll genom att samla samtliga gäster för en gemensam bild.
Frimurarsalongerna stod för maten och kvällens meny bestod förrätten av en skaldjursbakelse toppad med löjrom, huvudrätten utgjordes av långbakad kalventrecote på säsongens grönsaker, rödvinsreduktion och potatisbakelse smaksatt med västerbottenost och basilika. Till dessert fick vi njuta av en chokladmoussebakelse med hallon. Till detta bjöds givetvis både vitt och rött vin.
När alla hittat sin plats vid de runda borden inledde ordföranden festen med ett välkomsttal där hon framhöll att det var fantastiskt att så många kunde komma på 150 årsjubileet och att vi kan ha jubileet i dessa vackra lokaler. Hon berättade också om att Wermlands Gille haft som tradition att fira jubileer med stora fester. 25-årsjubileet, som firades på Grand Hotel 1897, var enligt en notis i Handelstidningen, en av den vinterns mest lyckade fester i Göteborg. Man firade inget 50-årsjubileum men 60-årsjubileet firades 1932 med storslagen fest på Grand Hotel med tal av ordföranden Torgny Segerstedt. Jubileer firades vart tionde år fram till 120-årsjubileet, som hölls hemma hos Gösta och Doris Bränholm. Efter 125-årsjubiléet 1997 har man inte firat något jubileum förrän i år. Därför är det extra roligt att vi nu kan fira 150-årsminnet av Wermlands Gilles bildande. Ordföranden avslutade med att skåla för en trevlig jubileumsafton.
Styrelseledamoten Lennart Nilsson talade om jubileumsskriften och Gillets historia i stora drag och nämnde specifikt Torgny Segerstedts tid som ordförande. Charlie Karlsson talade om Wermlands Gilles grundare, vilka de var och vilken betydelse dessa grosshandlare (för det var de nästan allihopa) hade inom både politik och handel i den tidens Göteborg.
Kvällen toastmaster Erik Schoster hade dagen till ära komponerat ”Eriks Jubileumsvisa” som glatt sjöngs av alla. Förutom att ha koll på vems tur det var att uppträda respektive hålla tal läste Erik själv också Frödingdikten ”Tre kärringar i en backe”.
Gillets egen speleman Dan Olsson bjöd på välklingande fiolspel under kvällens gång, flera gånger tillsammans med dottern Agnes. Bland annat den nästan obligatoriska (vid Gillets jubileumsfester vill säga) Jössehäradspolskan som fick inleda kvällens musikaliska inslag direkt efter ordförandens välkomsttal.
Till jubileet hade hertigen av Värmland H.K.H. prins Carl Philip med fru Sofia inbjudits liksom andra Värmlandsgillen. Tyvärr kunde inte dessa komma och gillesvärdinnan Carina Johnson läste upp tackbreven från dessa.
Under kvällen anmäldes ytterligare talare. Leif Ronge och Per Anders Örtendahl talade båda om Värmlandsbrukens betydelse för Göteborg och betydelsen av bildandet av Wermlands Gille. Per Anders tackade också för maten och för att styrelsen arrangerat denna fest på ett föredömligt sätt. Han avslutade med att berätta en rolig historia för det gör man på stora kalas i Värmland.
Givetvis hann vi också med att sjunga Värmlandsvisan stående kring borden innan det var dags för nästa musikaliska inslag, nämligen Chalmersspexarna. Efter desserten intog dessa 4 spexande herrar, Robert Källgren, Hans Lackeus (ECE), Leif Bergström och Lars-Erik Norrström (pianist) scenen. De sjöng scener ur olika chalmersspex från 50- och 60-talet som Anna eller de tre musketörerna, Katarina, Richard III, Nebukadnessar, Montezuma och Charles II. ECE, som är från Grums sjöng Frödings ”Tre kärringar i en backe” tonsatt av Sven Ingvars och berättade Frödinghistorien ”Pluggen” på äkta värmländska. Spexarna avslutade det mycket uppskattade framträdandet med att sjunga ”Tavaritj vårt liv är härligt”.
Tillfällen fanns också under kvällen för inbjudna gäster att utbrista i sång, t ex diverse snaps- och andra dryckesvisor vägledda av Dan Olsson vid pianot.
Även om några gäster begav sig hemåt efter spexarnas uppträdande var det stora flertalet kvar och festade till kl 23 då vi var tvungna att lämna lokalerna.
Under jubileumsfesten hördes bara glada tillrop och beröm från gästerna. Alla verkade nöjda med både menyn, programmet och de vackra lokalerna.
Samtliga gäster kunde innan avfärd i foajén plocka med sig ett exemplar av Gillets jubileumsskrift, månne att läsa som nattlektyr?!
Ett antal förväntansfulla gillesmedlemmar träffades på Marstrand i strålande väder för rundvandring och lunch den 15:e maj.
Vid rundvandringen gick vi längs hamnen och passerade Strandverket, som ofta har intressanta konstutställningar. Därefter började vandringen upp mot Carlstens Fästning. På vägen passerades ett stort antal välvårdade vackra hus med mycket snickarglädje.
Rundvandringen slutade vid Marstrands Värdshus där vi intog en mycket god lunch.
Enligt Ulf kunde föredraget också heta Karl Olsson – Berättelsen om en ung man med kamera. Man vet inte varför Karl Olsson, som var en bondpojke med två yngre syskon, ville och kunde köpa en kamera i slutet av 1800-talet. Man vet inte heller hur han lärde sig att fotografera och framför allt inte hur han kunde framkalla bilderna utan fotoateljé och med de komplicerade metoder som fanns. Ett mysterium är också varför hans bilder packades ner i lådor och placerades på en vind. Hade bilderna inget värde för honom längre och vart tog han själv vägen. Fortsatte han att fotografera?Ulf har gjort ett enastående arbete med att ta hand om glasplåtarna och omvandla dem till digitala bilder och ha kvar skärpan på bilderna. Ulf har också ägnat mycket tid i Ransätersbygden med Ransbergs herrgård och gårdarna runt omkring för att koppla ihop personerna på bilderna med vilka dessa personer var i verkligheten och hur de levde i dåtidens samhälle.
Karl var framför allt porträttfotograf men fotograferade också naturen i Klarälvsdalen under olika årstider och de som utförde arbete t.ex. under skördetiden. Han hade en fin stilkänsla för hur han skulle fotografera för att få så bra bilder som möjligt, vilket gällde både naturscenerier och bilder på hus, gårdar och herrgårdar.
Vid porträttfotografering var personerna nästan alltid uppklädda i sina bästa kläder. Männen var klädda i kostym, vit skjorta med hög krage och hatt eller keps. Kvinnorna hade höghalsade klänningar och ofta fantastiska hattar, som ibland var ofantligt stora. Flickorna hade sina bästa klänningar och pojkarna var klädda i kostym och byxor som slutade nedanför knät. Även vintertid var männen klädda i kostym och vit skjorta och utan ytterplagg om de stod på en sparkstötting eller åkte skidor. Sommartid och när Karl fotograferade sina syskon kunde de ibland vara mer vardagsklädda. Det fanns också bilder från en byggarbetsplats där männen jobbade i sina arbetskläder.
För att kunna fotografera inomhus behövdes blixt, som på den här tiden var ganska primitiv. En extra person fick hålla blixten och då gällde det att samordna fotograferandet med blixtutlösningen (nästan som tomtebloss).
På många bilder ser man Tage Erlanders syster Anna, som man förstår var en viktig person i Ransäter. En liten, mager kvinna, som alltid ser allvarlig ut finns också med på många bilder. Ulf berättar en ganska sorglig historia om denna kvinna, som redan i tonåren blir gravid utan att vara gift. Hon blir utstött även av sin egen familj men lyckas ändå försörja sin son. Så småningom gifter hon sig och får en dotter. Mannen avlider ganska snart och hon blir ensam igen och får leva under små ekonomiska förhållanden med sina två barn.
Vi som lyssnade fick en jättefin bild av livet och människorna i Klarälvsdalen i början av 1900-talet, som sannolikt också speglade livet i Sverige.
Ordförande Erik Schoster öppnade den 150:e Gillesstämman och hälsade alla välkomna. Dagordningen godkändes. Ekonomin är i balans och årsredovisningen fastställdes. Erik Schoster avtackades för långvarigt och förtjänstfullt arbete som ordförande. Linnéa Lillienberg valdes till ordförande och Hans Larsson valdes som adjungerad medlem. I övrigt omvaldes alla styrelseledamöter. Årsavgiften höjdes för medlemskap till 200 kr och för enskild medlem till 150 kr. Gillet har 49 medlemskap och antalet medlemmar är 76.
Lennart Nilsson informerade om Wermlands Gilles 150-årsjubileum, som planeras till 1 oktober 2022. En grupp har bildats, som skall gå igenom det omfattande material om Gillet, som finns sparat på Regionarkivet. Fortlöpande information om jubileumsfesten kommer att ges under våren 2022.
Årets julbord, som Allégårdens Café Dickson lagat, var både gott och rikligt. I år är det första gången på många år, som vi inte hade något luciatåg. Detta ersattes av ett längre sånghäfte med många av julens favoritsånger, som sjöngs unisont med hjälp av vår sångmästare Dan Olsson vid pianot. Liksom tidigare år sjöngs verksamhetsberättelsen, som Erik skrivit på vers, till melodin ”Inbjudan till Bohuslän”. Höjdpunkten på musikstunden var när Dan tog fram fiolen och spelade ett antal polskor och valser från Värmland. Många kunde glädjas åt fina vinster i det traditionella jullotteriet.
Lars Hanssons föredrag handlade om flyktingströmmarna från Norge till Sverige under kriget och hur den svenska mottagningen för flyktingar byggdes upp utmed den norsk-svenska gränsen. Hans avhandling från 2019, Vid gränsen, byggde på en genomgång av de tusentals förhörsprotokoll som upprättades av landsfiskalerna i gränsdistrikten. Under 1940 och 1941 var fortfarande den svenska flyktingpolitiken mycket restriktiv. I gränsdistrikten mot Norge tog det sig uttryck i ett stort antal avvisningar av politiska och judiska flyktingar samt av tyska desertörer. Framförallt var det i några av de värmländska distrikten som flyktingar avvisades men under början av 1942 upphörde i stort sett avvisningarna och en allt öppnare flyktingpolitik tog vid. När kriget närmade sig sitt slut härbärgerade Sverige närmare 200 000 flyktingar i landet.
I sin bok Flykten till Sverige som utkom i januari i år har Lars redovisat en rad enskilda flyktingöden bland de många som anlände från Norge. En ambition med detta har varit att öka insikten om vad det innebar att bryta upp från hembygden, fly under svåra omständigheter till ett annat land och där söka skapa en ny tillvaro temporärt eller för all framtid.
Lars redovisade tre av dessa flyktingar som avvisades 1941 – 1942 av landsfiskalerna med tragiska följder, en politisk flykting som snabbt greps av Gestapo i Norge och sattes i Sachsenhausens koncentrationsläger till krigsslutet, en judisk flykting som deporterades till Auschwitz men var en av de få som överlevde dödslägret samt en tysk desertör som skickades tillbaka av landsfiskalen i Dals Ed och avrättades av tyskarna i Norge.
Lars håller nu på med att undersöka flyktingströmmarna som anlände till norra Sverige från Nordnorge och norra Finland under 1944, en ytterligare fördjupning i hur Sverige organiserade mottagningen vid slutet av kriget. Lars Hanssons bok ”Flykten till Sverige 1940-45 har ett unikt material om flyktingproblematiken vid gränsen mellan Norge och Sverige.
Hitintills har vi på vår hemsida under fliken ”Sen sist” endast publicerat referat och bilder från olika aktiviteter. Nu öppnar vi upp för att också publicera inlägg från våra medlemmar. Först ut är Anita Edvinsson som skriver tänkvärt på vers om Coronapandemin och om andra vanliga bekymmer, som kan drabba oss årsrika.
STANNA HEMMA
Hem till barn- och ungdoms hagar
dit får jag nu åka trots coronadagar.
Men då måste jag ju ha en bil
om jag skall komma så många mil.
Och körkort vore också bra att ha
men kanske för sent att vid 80+ ta.
Och inte har jag någon chaufför
som mej hit och dit i landet kör.
Ja detta är i sanning ett dilemma,
jag tror att jag får stanna hemma.
Hoppas vi snart går mot Coronafria tider
för av detta usla virus vi alla lider.
(Juni 2020)
EFTER CORONA
Hoppas vi snart till Corona får vinka adjö
så vi åter i affärer kan stå i lång kö.
Hoppas vi i sommar kan resa söderut
precis som vi gjort mången gång förut.
Räds dock att lätt man glömmer de brister
som uppdagats för vår socialminister,
att den omsorg många äldre länge fått
var sämre än mången ansvarig förstått.
Så låt oss efter denna hemska pandemi
kämpa för att omsorgen bättre måste bli.
(Feb 2021)
ALLA DESSA MEDICINER
Det är tidig måndagsmorgon och dags att sortera veckans medicin. Har fått nya sorter och ordinationer. Nu gäller det att allt blir rätt. Några funderingar infinner sig i morgonväkten:
Trodde jag var läkemedelskund
men begriper efter en liten stund
att denna tro är alldeles fel,
av vissa medel jag ej kan ta del.
I burkar vars lock jag ej kan forcera
många tabletter jag har numera.
Så till min hjärtetablett
mindre tablett jag aldrig sett.
Måste dom vara så små,
går knappt att grepp om dom få.
Med hjälp av en pincett
till slut de kommer rätt.
Härnäst medicinkartan i tur,
gäller att få alla tabletter ur.
Jag vrider, trycker och vänder
och då detta ofta händer
att jag genom plasten inte kan se
om kartan har fler tabletter att ge.
Finns många frågor mediciner kan väcka
men tycker att detta idag kan räcka.
(Dec 2018)
Vi var 15 Gillesmedlemmar som, trots något kyligt väder, träffades för att njuta av växtligheten i Botan. Vi började vid spegeldammen och därefter lotsade Agneta oss runt via Örtagården, Perennträdgården, Rhododendrondalen, Klippträdgården, och Japandalen. Efter att ha konstaterat att näsduksträdet ännu inte blommade tog vi oss till Botaniska Paviljongen och intog en god lunch i en ”smittsäker” Covid-19 miljö. Endast 4 personer fick sitta vid varje bord och vi som grupp fick sitta ensamma i det ”bortre” rummet. När vi skulle ta oss hemåt regnade det men trots vädret var vi mycket nöjda med att vi kunnat träffas och ha trevligt tillsammans.
Lisbeth Stenberg presenterar här ett sammandrag av sin power point presentation via zoom den 15 april.
Selma Lagerlöf är samtida med kvinnorörelsen. Den öppnade nya möjligheter för kvinnor till utbildning, några yrken och offentligheten. Kvinnorörelsen var en förutsättning för Selma Lagerlöfs författarskap.
Anna Williams, litteraturforskare i Uppsala, har i boken Stjärnor utan stjärnbilder (1997) beskrivit vad som skilt då män och kvinnor behandlats i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet. De sammanhang som var viktiga för kvinnor saknas i historieskrivningen. Jag ska här ge en kort överblick över vad som var viktigt för Selma Lagerlöf och vilka människor som i det sammanhanget betydde mycket för henne.
Den första kvinnokonferensen hölls 1848 i Seneca Falls, USA – det var 10 år innan Selma Lagerlöf föddes 1858 – det året startades The English Woman´s journal och året därpå 1859 Tidskrift för hemmet – den första nordiska kvinnotidskriften.
De nya idéerna nådde snart Mårbacka något Lagerlöf berättar om i sina självbiografiska böcker. Första kapitlet i Ett barns memoarer (1930) har titeln Aline Laurell och där berättar Selma om den första guvernant flickorna fick när hon var tio år. Selma älskade Aline och när hon ersattes av Elin Aurell hade hon svårt att helt acceptera den nya guvernanten men hon kom med nya tankar till Mårbacka. Elin disputerade med fadern, retades med pojkarna och ansåg att flickor kunde ha lika gott läshuvud som flickor.
Eva Fryxell, dotter till Anders Fryxell, prost i Sunne och Akademiledamot uppmuntrade Lagerlöf att skaffa sig en utbildning. Eva Fryxell var engagerad i kvinnosaken och en skarp kritiker som skrev i Tidskrift för hemmet. Lagerlöf började, mot sin fars vilja, utbilda sig vid Kungliga högre lärarinneseminariet i Stockholm. Undervisningen gav inte så mycket av nya emancipatoriska tankar men upplevelser av teater och opera gav starka intryck.
Viktigast var de nya vänner hon fick under åren i Stockholm och med flera upprätthöll Lagerlöf kontakt hela livet. Särskilt viktig var Mathilda Widegren som från början hjälpte Lagerlöf med allt hon skrev. Mathilda Widegren var djupt engagerad i arbetet för fred och var under många år ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
När Lagerlöf flyttade till Landskrona mötte hon där kollegor vid flickskolan och andra som blev en ny krets. Elise Malmros, som SL kallat sitt sociala samvete, var särskilt viktig i den så kallade Syföreningen av 1872 som idkade välgörenhet och ordnade aftonskola för unga arbetarkvinnor.
Lagerlöf ville debutera och trodde på de teatersonetter hon skrivit efter upplevelser under Stockholmsåren. Med hjälp av kamrater vid seminariet kom hon i kontakt med Sophie Adlersparre – kvinnorörelsens viktigaste pionjär och redaktör för Tidskrift för hemmet – nu Dagny. Lagerlöf debuterade i Dagny 1886 med några teatersonetter. Det upprättades en nära kontakt mellan Lagerlöf och Adlersparre och Lagerlöf övergick från dikt till prosa.
Efter debuten med Gösta Berlings saga 1891 fick Lagerlöf nya vänner som var aktiva i den danska kvinnorörelsen. Sophie Alberti var ordförande i den framgångsrika Kvindelig Læseforening i Köpenhamn och inbjöd Lagerlöf att göra uppläsningar där.
Ida Falbe Hansen tog tidigt kontakt och blev Lagerlöfs översättare. Hon bodde tillsammans med Elisabeth Grundtvig som var aktiv i Danske kvindesamfund. Lageröf inbjöds att skriva en pjäs till en unik kvinnoutställning i Köpenhamn sommaren 1895. Det blev Sankta Annas kloster som spelades en gång. Nu utges den för första gången. Den avslöjar starka känslor av kärlek och svartsjuka som enligt min tolkning utlöstes i förhållandet till Sophie Elkan som Lagerlöf lärt känna och förälskat sig i ett år tidigare. De möttes på nyåret 1894 och förhållandet genomgick olika faser. Julen 1895 som Lagerlöf tillbringade i Göteborg betecknar hon själv som ”bedrövlig”. Elkan framhöll då sin kärlek till en belgisk pedagog Sluys och Lagerlöf kastades mellan hopp och förtvivlan av Elkans avståndstagande. Det ger utslag i dramat Sankta Annas kloster.
När Lagerlöf några år senare träffade Valborg Olander ledde det till en mer ömsesidig relation där mycket närhet och intimitet ingick. Selma Lagerlöf hade flyttat till Falun 1897 för att vara nära sin syster Gerda och familjen. I början hade hon få sociala kontakter men 1901 träffade hon Valborg Olander. Hon var en tidig rösträttsaktivist och som tog initiativ till Faluavdelningen av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR där hon var ordförande 1905–1920. I stadsfullmäktige var Valborg Olander en av de två första kvinnorna. Hon var fackligt engagerad och vice ordförande i Sveriges seminarielärarförening 1907–12 och mycket mer. Genom henne följde Lagerlöf rösträttskampen på nära håll.
Sedan Lagerlöf fått Nobelpris 1909 användes hon ofta som en förgrundsfigur inom rösträttsrörelsen – trots Nobelpriset hade hon inte rösträtt!
Föreningar för rösträtt, FKPR, bildades i Sthlm+Gbg 1902. 1903 när det fanns 6 föreningar bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. År 1907 fanns som mest 237 lokala föreningar.
År 1911 hölls en internationell rösträtts kongress i Stockholm – den 6:e Det var en angelägenhet för hela landet och t.ex. Göteborgsförenigen samlade in medel och medverkade. Det förekom många kring-aktiviteter för de tillresande som kom från 22 olika länder. Elfrida André skrev en kantat som framfördes av Elsa Stenhammars damkör. Pastorn Anna Shaw höll en predikan i Gustav Vasa kyrkan – den första av en kvinna i Sverige.
En höjdpunkt var en kväll på Operan då Lagerlöf höll sitt tal Hem och stat. Gå in på Litteraturbanken.se för att läsa talet som finns i Från skilda tider 2.
Under krigsåren avmattades arbete för rösträtt. I ett tal 1917 försökte Lagerlöf inge hopp. Även det finns att läsa i Från skilda tider 2.
Den 29 maj 1919 hölls en Medborgarfest då ett viktigt beslut om rösträtt tagits. Selma Lagerlöf använde i det tal hon då höll bilder från Gösta Berlings saga. Hon beskrev där hur Marianne Sinclarie stått utanför dörren till sitt hem och knackat, bultat för att komma in. Ingen öppnade:
Men se, nu har porten öppnats … Vi har nog fått se våra medsystrar både i öster, söder och väster gå in i sina hus före oss, men vi äro dock varken förfrusna eller förbittrade av en alltför lång väntan. Porten är öppen. Det där ihärdiga klappandet och ropandet, som vi trodde utan verkan, har dock vunnit genklang inne i byggnaden.
/Det som vunnits är stort och betydelse/
Det heter Medborgaskap, i det egna älskade fosterlandet, det heter förbättrad uppfostran, det heter hälsosam, stigande ansvarskänsla, det heter kvinnokaraktärens resning från pjoskighet och barnslighet, det heter ökade ekonomiska möjligheter. Det heter detta och mycket annat.
Även det talet finns att läsa i Från skilda tider 2.
Då kvinnor äntligen fick rätt att rösta var de fyllda av hopp att kunna ta ansvar och medverka till beslut. Ett exempel på det finns från Göteborg då Mary von Sydow vid stadens 300-årsjubileum överlämnade en gåva till staden och höll ett tal som andades ny optimism. Jag har tillsammans med ett 30-tal andra skribenter visat vad som hände i Göteborg i boken ”Att ge upp har inte övervägts” som skildrar kvinnorörelsens arbete från 1880-talet till idag. – Det var länge mycket svårt att få representation i politiska församlingar – inom vissa områden har kvinnor trots visioner aldrig lycktas få inflytande att förändra – t.ex. bostadspolitiken. Se vår hemsida: https://goteborgskvinnorirorelser.se/
Lagerlöf var ofta i Göteborg pga sin förbindelse med Sophie Elkan. Ibland på Nääs som Sophies morbror grosshandlaren August Abrahamsson köpte 1868. Hennes bror var sedan 1872 föreståndare för det internationellt kända slöjdseminariet på Nääs vid Sävelången i Floda med anor från 1500-talet.
Sophie Elkan (1853-1921) drabbades den 5 april 1921 av en hjärnblödning, föll i medvetslöshet och dog senare på kvällen i sitt hem Götabergsgatan 24. Den 8 april 1921 var en fredag och då begravdes Sophie Elkan på den Mosaiska begravningsplatsen vid Svingeln i Göteborg. Lagerlöf höll då ett tal som även det finns i Från skilda tider 2.
Sammanfattning av föredraget
SOM-institutet har haft som uppgift att utreda vad vi i Sverige anser om förslaget om att införa republik i Sverige och svenskarnas syn på kungahuset. Några viktiga frågeställningar som SOM-institutet har undersökt är: Tycker svenska folket, Journalisterna och Riksdagsledamöterna att man skall införa republik eller skall man behålla monarkin. Hur tycker dessa grupper att monarkin fungerar och vilket förtroende har man för kungahusets sätt att sköta sitt arbete. Inställningen till dessa frågor har undersökts varje år sedan 1995 och fram till idag genom att frågeformulär skickats ut till ett statistiskt representativt urval för de tre grupperna.
När det gäller frågan om att införa republik vill en majoritet av svenska folket behålla monarkin och inte införa republik. Inställningen till republik har endast marginellt förändrats under åren 1995–2018. Stödet för monarkin är starkast bland kvinnor och äldre med traditionella värden. Bland journalister finns det en majoritet för att införa republik i Sverige och bland riksdagsledamöterna är det nästan lika många som är för som emot med en kraftig vänster-höger dimension.
Förtroendet för det sätt på vilket kungahuset sköter sitt arbete har sjunkit från en mycket hög position jämfört med förtroendet för alla svenska institutioner till en situation där nästan lika många hade litet som stort förtroende. Kraftigt sänkt förtroende kan relateras till specifika händelser och en mer aktiv undersökande journalistik t.ex. publicerandet av boken Carl XVI Gustaf Den motvillige monarken 2011. Under de senaste åren har dock svenska folkets förtroende ökat igen. Riksdagsledamöterna har högre förtroende för kungahusets sätt att sköta sitt arbete medan journalisterna har betydligt lägre förtroende och har mer negativa attityder jämfört med svenska folket.
Intresserade kan få mer information i följande artiklar
- Lennart (2013) ”Svenska folket, journalisterna, monarkin”. I Weibull, L, Oscarsson, H och Bergström, A red. Vägskäl, 43 kapitel om politik, medier och samhälle. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.
- Nilsson, Lennart (2017) Monarkins legitimitet i Sverige och Danmark.
- Nilsson, Lennart (2020) “The Legitimacy of the Swedish Monarchy; The Different Perceptions of Parliamentarians, Journalists and the People”. In The Role of Monarchy in Modern Democracy. European Monarchies Compared. University Collage London. Hart Publishing.
Ordförande Erik Schoster hälsade alla välkomna till den 149:de Gillesstämman. Totalt deltog 21 medlemmar. För att hedra fyra under året avlidna medlemmar hölls en tyst minut för: Gunnar Sandberg, Paul Berrum, Esbjörn Hillberg och Fredrik von Bulzingslöwen.
Ekonomin är i balans. Alla styrelseledamöter omvaldes och årsavgiften beslutades vara oförändrad.
Liksom under hösten 2020 kommer det inte vara möjligt att anordna några fysiska aktiviteter under våren 2021. Vi kommer dock att försöka anordna något/några föredrag via zoom.
Verksamhetsberättelsen 2019–20 blev i år ganska kort eftersom alla aktiviteter efter 1 mars, som var ett restaurangbesök, har avbokats på grund av Covid-19 pandemin. Även i år har ordföranden skrivit verksamhetsberättelsen på vers på melodin ”Inbjudan till Bohuslän”.
Ja först var stämman bara lite småtrist
Men sen så kom en massa trevligt snack
Och på idéer var det ingen svår brist
Till alla er som kom ett hjärtligt tack
Så blev det lussetåg med sång och flöjtdrill
Och festen sen med lagom hålligång
Med mat och prat också en nubbe därtill
Och sedan brast vi alla ut i sång
Så hav nu tröst ni alla kära vänner
För snart så har vi säkert nått vårt mål
Om vi nu ej är ut på stan och ränner
Men skapar hemma eget vattenhål
Så ses vi nästa år nån gång på våren
För att sen glömma dagar som försvann
Vi får se till att ordna så vi får en
Bra fest när vi sen åter träffas kan
Vi fick en matbit men också en bira
På krogen som vi brukar träffas på
Vi visste ej att vi då kunde fira
En sista tid innan den börjat slå
Den pandemin vi nu har lärt oss hata
Och som vi hoppas snart skall ha sitt slut
Sen vi kan åter va på mammas gata
Och allting bli som det har vart förut
Mötet avslutades med att visa en filminspelning av luciatåget 2019 från Svenska Skolan i London.
Ordföranden tackade stämmodeltagarna och stämman avslutades.
Ordföranden, Erik Schoster, öppnade den 148:e Gillesstämman och hälsade alla välkomna. Dagordningen godkändes och kunde snabbt avverkas. Ingegerd Nyberg avtackades för förtjänstfullt arbete i styrelsen. Glädjande är att tre nya medlemmar invaldes i styrelsen. Antalet medlemskap i föreningen är 51 och antalet medlemmar 82. Tema för kulturafton 2020 diskuterades. Styrelsens förslag att bjuda in Lars Hansson, som jan 2019 disputerade på ämnet Vid gränsen – Mottagning av flyktingar från Norge, upptogs mycket positivt. Vi fick tips på böcker (thrillers) skrivna av Bernt Andersson på verkliga näst intill osannolika händelser från samma tid Dessa är Hönsen värper små ägg i år, Tuppen gal tidigt på torsdag och Korgen full av ruttna ägg.
På den efterföljande Lussefesten bjöds vi som vanligt på ett fantastiskt luciatåg med många vackra sånger och med Dan Olsson vid pianot. Dans dotter Agnes var lucia och hon bidrog även med mycket vacker solosång. Resten av luciatåget kom i år från Partille kulturskola med Klara Öjerot som sångpedagog. Det var ett ungt gäng där flertalet var 10 år, som trots sin unga ålder bjöd på stämningsfull skönsång.
Årets julbord, som kom från företaget Matsmak var gott, innehållsrikt och dessutom mycket rikligt. Som vanligt var det en uppsluppen stämning med sång och mycket prat. En obligatorisk sång är verksamhetsberättelsen skriven av Erik på vers till melodin ”Inbjudan till Bohuslän”. Många kunde också glädjas åt fina vinster i det traditionella jullotteriet.
Ett glatt gillesgäng åkte från Saltholmen till Styrsö Bratten där vi samlades utanför Öbergska´s Café och kryddträdgård. Detta café har en intressant historia. Mellan 1820 till 1870 ägdes huset av Johan och Helena Öberg, som drev ett populärt värdshus med lönnkrog. Krogen blev under denna period också beryktat som smugglarnäste och det lär ha supits och slagits ordentligt på krogen. Från mitten av 1800-talet började rika fastlandsbor skaffa sommarhus på Styrsö och ön förvandlades från en ljusskygg avkrok till ett populärt utflyktsmål. Även krogen blev allt mer respektabel och efter 1970 byggdes en stor restaurangpaviljong, varmbadhus och kallbassäng. På 1890-talet tillkom hotell och restaurangen kunde ha 1000 matgäster. På 1920-talet började populariteten minska på grund av indragna alkoholrättigheter och på 1960-talet revs allt utom Öbergska huset.
Från Cafét vandrade vi genom Arbåresskogen upp till den högsta punkten på ön (57 m), Stora Rös, med bronsåldersröse och ett nybyggt sjömärke. Härifrån har man en strålande utsikt i alla väderstreck men inte under vår vandring då dimman låg tät. Från utsiktspunkten tog vi oss på fina naturstigar ned till restaurang Styrsö Skäret där vi avnjöt en superb lunch. Eftersom vädret inte var det bästa tog vi oss tillbaka till Styrsö Bratten via Skäretvägen där vi fick lite information om läkaren Peter Silverskiöld och hur han startade sanatorieveksamhet på Styrsös ostsida för att hjälpa och lindra vardagen för de många tuberkulossjuka. Denna verksamhet pågick från 1890-talet till slutet av 1940-talet. Därefter tog vi mycket nöjda ”Styrsöbåten” tillbaka till Saltholmen eller vidare till Stenpiren.