Sen sist

Fredagen 18 maj samlades ett gäng glada gillesmedlemmar på Järntorget för en vårvandring. Vi började på Första Långgatan där vi bland annat tittade på ”resterna” av det gamla danspalatset Wauxhall med orkesterledare som Malte Johansson och Kenneth  Fagerlund. Ett annat äldre Vauxhall, i slutet av 1700-talet fanns också, betecknades som nöjespark men var nog mest ett värdshus. Låg på dåvarande Smala Vägen, idag Första Långgatan närmare Stigbergstorget.

Första  Långgatan är ingen mysig gågata idag  så vi drog oss in till Masthuggstorget och beundrade monumentet som minner om de träarbetare som givit stadsdelen dess namn. Uppe vid Stigbergstorget tog vi paus utanför Gathenhielmska Huset. Lasse i Gatan fick tomten av Karl XII redan 1717 men huset byggdes inte förrän ca 50 år senare av ättlingar. Nästa stopp blev Gathenhielmska reservatet där vi träffade en ”gammal majgrabb” som entusiastiskt visade oss runt i klubbstugan.

Vi fortsatte genom Söderlingska Parken där en gång Bagges stora herrgård Oljekvarnen låg. Där festade hela göteborgssocieteten sommartid under slutet av 1700-talet. Namnet kom från den oljekvarn som tillhörde gården och drevs av vattnet från Djurgårdsbäcken.

Återtåget österut gick via Fjällgatan, Adolf Fredriks kyrka och en av de lugnare men ack så ölstuge och restaurangtäta Långgatorna. Så småningom hamnade vi i Haga och njöt av havsläckerheter på Sjöbaren. Som efterätt fick vi information om de kvarter som Göteborgs Universitet disponerar i Haga. När nya Haga byggdes bedömdes det inte vara lämpligt med bostäder utefter den hårt trafikerade Sprängkullsgatan utan universitetet kunde samla sin vitt spridda samhällsvetenskapliga institutioner där.

Avslutningsvis var vi åter vid Järntoget där ett tullhus för införsel till staden var uppfört redan på 1600-talet och dit järnvågen flyttades från Brunnsparken i början av 1800-talet.

Vi som deltog i vandringen hade stort nöje av vår kunnige guide Erik Schoster, som berättade om gamla Masthugget och Majorna. Lennart Nilsson kompletterade med att beskriva universitetsutvecklingen.

Till årets kulturafton, som hade rekordmånga deltagare, hade Wermlands Gille besök av Göran Bryntesson från Mangskog i västra Värmland. Temat var Elis i Taserud, Arvikas kanske mest kända människa.  Vi fick höra ett flertal av Elis’ historier på äkta värmländska och kunde njuta av Elis slagfärdighet och hur han kunde driva med det mesta och de flesta men alltid med en stor portion humor. Görans bok ”Elis i Taserud 101 historier” är illustrerad med fantastiska bilder av Marja i Myrom. Vi fick också höra att den kända Taserudsstaken inte designades av Elis och hans bröder utan kom från Mellerud i Dalsland.

Göran Bryntesson deklamerade, sjöng och spelade egna texter bland annat från skol- och tjänstemannamiljö. Göran har en fantastisk förmåga att sätta ord på hur vi fungerar eller kanske inte fungerar så bra i olika sammanhang. Detta framkommer t.ex. i dikten ’Offentli tjänsteman’ som lyder:

Tänk hô möe dä ä som en inte begriper, en setter å lyssner, ä tösst, en kniper, egentligen skulle en fôll fråge, men da värker en dum, se dä kan en inte våge. Nej en får lôss att en förstår, å timmane går.

Tänk ha möe en töcker ä stôllet,
som bär iväg åt dä galne hôllet,
men en ôrker liksom inte protestere,
en hôller mä. Sen får en administrere
allt som en ha vûr mä å ställt te, sô dä ä jammen inte rart att dä ble som dä ble.

Att kvällen varit mycket lyckad framgick tydligt av den goda stämningen och de applåder Göran fick.

Ordföranden, Erik Schoster, öppnade årets stämma som i stort följde samma mönster som tidigare stämmor. Glädjande nog kom det fler medlemmar till årets stämma än det varit de senaste åren, vilket medförde en livligare diskussion.

Antalet vuxna deltagare på Lussefesten var ungefär samma som under senare år. Som vanligt bjöds vi på ett proffsigt luciatåg med vacker skönsång under Dan Olssons pianoackompanjemang och också på solosång och flöjtspel.

Därefter kunde vi ta oss an årets julbord som i år kom från Göteborgs Restaurangskola AB. Maten inmundigades under uppsluppen stämning där det hölls tal, berättades historier, sjöngs solosång och vi sjöng också sånger gemensamt. En obligatorisk sång är verksamhetsberättelsen på vers till melodin ”Inbjudan till Bohuslän”.

Som vanligt dök också tomten upp för att ta reda på om det fanns några snälla barn som ville ha julklappar. Vissa vuxna kunde glädjas åt fina vinster i det traditionella jullotteriet.

Årets utflykt i Wermlands Gille skedde i strålande solsken. Vårt Första mål var Ersdalens Naturreservat i den nordvästra delen av Hönö. Här kunde vi njuta av den typiska bohusländska havsmiljön med tomtningar (enkla bostäder under sillperioden) i klippskrevor och rösen på bergsklackarna liksom trift och andra växter i skrevorna. Här fanns också rester från militära aktiviteter från andra världskriget.

Vi lunchade på Tullhuset i fiskehamnen, där vi var ett stenkast från Fiskemuseet. Utflykten avslutades med vandring på Hönöslingan vid Junfruviken. Här vandrar man bland björkskog och andra lövträd och buskvegetation men har hela tiden närheten till havet. Vi lyckades få njuta av näktergalens vackra sång och liksom olika växter som t.ex. ryssgubbe, jungfrulin och rödsvingel.

På årets kulturafton hade vi nöjet att lyssna på Björn Florin och Mats Berggren, som initierat kunde berätta om byggandet av den nya Ostindiefararen Götheborg. Efter mycket sponsorarbete och annat förarbete kunde man 1992 starta byggandet vid Eriksbergsvarvet Terra Nova. Några ritningar på 1700-talets Ostindiefarare fanns inte.

Under ledning av skeppsbyggmästare Joakim Severinsson fick man fram ritningar till skrovet genom att studera resultat från utgrävningar, mängder av arkivmaterial och gamla modeller. Visionen var att fartyget utvändigt skulle vara så likt den ursprungliga Ostindienfararen som möjligt med samma typ av virke och utsmyckningar. Även om detta var ett gigantiskt projekt visade det sig att det skulle bli ännu svårare att tillmötesgå Det Norske Veritas och Sjöfartsverket säkerhetsbestämmelser på ett sjödugligt fartyg.

Det var spännande att höra Björn och Mats berätta om alla tester på ”sjödugligheten” och alla mer eller mindre traditionella lösningar som kom att krävas. Hur testar man t.ex. att fönstren på akterskeppet klarar det tryck som krävs enligt dagens säkerhetsbestämmelser. Dagens fartyg måste ha vattentäta skott, nöduppgångar, färskvattensystem, modernt kök, duschar och toaletter mm.

Den 2 oktober 2005 var det dags för Ostindienfararen Götheborg att lämna hemmahamnen för att ge sig ut på sin jungfrufärd till Kina. Skeppet blev uppmärksammat i varje hamn där den la till och blev en större succé än någon vågat hoppats på. Björn var med på etapp 6 då skeppet anlände till Kanton där båten fick ett storstilat mottagande och vi fick njuta av några videofilmer från dessa historiska händelser. Vi fick också se mottagandet i Göteborg när Ostindienfaren kom tillbaka i början av september 2007. Men vad händer nu? Skall det välutrustade och sjödugliga skeppet bara bli ett museiföremål eller skall det fortsätta och segla på världshaven? Detta återstår att se.

Ordföranden, Erik Schoster, öppnade årets stämma och hälsade alla välkomna. Dagordningen godkändes och de olika punkterna föredrogs. Anita Edvinsson avtackades som skattmästare för ett mångårigt och förtjänstfullt arbete. Ann-Charlott Sturegård invaldes som ny på denna post. Dessutom invaldes Ingegerd Nyberg och Agneta Wahlberg i styrelsen. Liksom tidigare år var verksamhetsberättelsen på vers.

Mötet diskuterade möjligheten att Gillet skulle kunna delta med ”delat bord” under bokmässan i Karlstad 2017 (november månad) för att informera om Gillet för presumtiva nya medlemmar.

Efter välkomstglöggen inleddes middagen med luciatåg under Dan Olssons ackompanjemang på piano. Som vanligt bjöds vi på proffsigt och stämningsfullt framförande och bjöds också på solosång och flöjtspel.  Därefter tog vi oss an det uppdukade julbordet. Som vanligt kom också tomten på besök och delade ut klappar till barnen. Vi dragningen i det årliga lotteriet fanns det många ungdomar som gärna hjälpte till.

Fjorton glada gillesmedlemmar samlades vid Saltholmens brygga för utfärd mot Vrångö. Vädergudarna, var liksom vi, på gott humör och vi fick en fantastisk dag i strålande sol och värme både till havs och på ön.  Efter kaffe med dopp utforskades olika delar av den vackra ön och besöket avslutades med en förträfflig lunch på Skärgårdens Café.

På kulturafton hade vi nöjet att höra Eva Flyborg ge några glimtar från sina 20 år som ledamot av Sveriges Riksdag. Som ny i riksdagen gjorde Eva starkt intryck på dåvarande försvarsministern då hon vid ett besök på jägarbataljonen i Boden inte bara besökte regementet utan även deltog i bataljonens marsch med full packning.

Eva Flyborg har alltid varit rak och tydlig i debatter och också varit tillgänglig för ”göteborgarna” genom att ha regelbundna träffar i Göteborg under hela mandat-perioden för att svara på frågor och lyssna till göteborgarnas åsikter.

Riksdagens arbetssätt är kanske inte helt självklart för allmänheten. Man kan ju i
TV-sända debatter få intryck av att antalet politiker i plenisalen är ganska få. Eva menade att man som politiker inte har tid att följa alla debatter på plats, då man har ett stort antal dokument som skall läsas och utlåtanden som skall skrivas. Däremot missar man sällan en röstning då alla politiker i god tid innan röstning, via högtalare i alla rum, meddelas detta.

Idag har Eva Flyborg sitt politiska engagemang, som styrelseledamot i moderbolaget för Göteborgs evenemang, turism och besöksnäring, Göteborg & Company Kommunintressent AB. 

Musiken har alltid funnits med som en viktig beståndsdel i Evas liv. Under mars 2015 gav hon ut sitt debutalbum (pop) med titeln ”Inner secrets”. Eva sjöng och ackompanjerade på gitarr flera av låtarna och vi kan varmt rekommendera inköp av albumet. Flera av oss tog också tillfället i akt och köpte albumet och ser fram emot nya album.

Årets stämma inleddes med att Gunnar Sandberg höll en kort betraktelse över vår mångårige medlem Gunnar Bränholm, som avlidit under året. Därefter följde en tyst minut, varefter övriga punkter på dagordningen avhandlades.

En kort information (en sida) om Gillet har sammanställts. Denna lades ut i Värmlandsmontern på årets bokmässa och resulterade i flera nya medlemmar. En medlemsdatabas har tagits fram, som kan användas för framtagning av medlemsförteckning, adressetiketter och stöd för diverse administrativa uppgifter. Verksamhetsberättelsen var liksom tidigare skriven på vers och sjöngs gemensamt under middagen. 

Lussefesten inleddes traditionsenligt med det skönsjungande luciatåget under ackompanjemang av vår sångmästare, Dan Olsson. Vi bjöds också på vacker solosång med flöjtspel. Den rikliga julbuffén åts med god aptit och bl.a. fick Janssons frestelse mycket beröm. Vid kaffet kunde många priser (som deltagarna skänkt), delas ut till glada lottköpare. I år hade vi två unga flickor, Annie och Agnes, som hjälpte till i köket med in- och utplockning, diskning mm, vilket de skötte med bravur.

Sätt dej här e litta stönn är ett bra tema för årets kulturafton. Visserligen är Stig Bergs text en kärleksvisa, men dess första strof kan nog beskriva en kväll med Wermlands Gille på Caroline Wijk som nu i flera år varit plats för värmländsk kultur. Vi började med kall buffé och stämningen steg snabbt liksom ljudnivån.

Kvällens gäst var Björn Sandborgh, en man med många strängar på sin lyra (gitarr). Hans civila karriär började med juridikstudier i Uppsala och slutade med befattningen som länsråd i Karlstad, men det var som trubadur, tonsättare, historieberättare och ordförande i Frödingsällskapet som han förnöjde oss. Redan under studieåren satte han musik till texter av halvstöllige poeter från sin hembygd och sedan har han bara fortsatt.

Björn inledde med Bygda mi av Axel Frithiofsson och sedan blev det andra egna tonsättningar till andra texter av Axel F, av Oscar Stjerne och av Stig Berg. Allt blandat med mängder av historier om mer eller mindre galna situationer i Värmland. Fröding kom också med och Björn berömde hans rytmiska diktning, som gör texterna lätta att tonsätta. De närvarande njöt i fulla drag av framförandet och applåderna blev långa och entusiastiska. En trevlig afton med god mat och en stor dos ”fölkmål”. Vad kan man mer begära av en kulturkväll med Gillet.

Årsstämman inleddes med att Gunnar Sandberg läste dikten ’bygda mi’ av Axel Fritiofsson. Verksamhetsberättelsen hade som vanligt skrivits på vers av ordförande Erik Schoster. Efter att alla punkter på dagordningen avhandlats inleddes årets lussefest med glögg. När vi bänkat oss till de vackert dukade borden kom lucian med sina tärnor och sjöng stämningsfullt samtidigt som de ackompanjerades av Dan Olsson vid pianot. Förutom barn och barnbarn till medlemmar i Wermlands Gille deltog fyra körsjungande flickor från Kungälv, som också bjöd på några solonummer med sång och flöjtspel. Julbuffén, som fick mycket beröm, kom från 47ans Sallader och Delikatesser i Sävedalen. Under middagen fick vi alla tillfälle att sjunga årets verksamhetsberättelse till melodin ”Inbjudan till Bohuslän” samtidigt som Dan ackompanjerade med fiol.

Bygda mi av Axel Fritiofsson

Jä vet e litta fatti bygd langt ôpp i Värmlanns skoger jä vill ne helst skull se´a just när sola strör sett gull på gålera å ängera, där slôtterfôlka knoger å fjälla di ger eko uttå jänters krötterlull. Da tänker jä på tia när sôm än ho låg i dvale å skogera de svaje, där sôm skördera nu gror, å björner geck å knalle bålmä bäckera sôm skvale frå fjälla gönnôm dalera, där människer nu bor. Da tänker jä på hjältera sôm kom frå Finlands moer å slog sej ner på berg å he, där inga täger fanns, där allri än e slage gått i takt på gråe loer, å allri än ett krötterlull dött bort i solfallsglans. Jä ser dôm där de böjde geck i sine framtidsdrömmer å bröt sej fram i svett och svält igönnôm sten å snår. Te sist e litta bygd stack fram ur mörke villmarksgömmer, tur svedjeell, tur rök å sot – e bygd, sôm nu ä vår! Jä bocker mej för hjältera, när rö står aftassola å bjällerklonken går i dur inunner fjällas stup, å nye släkter sträver där på tägera å jola, sôm en gang låg i ustörd sömn i svarta skogers djup.

Verksamhetsberättelse 2013-2014 Melodi: Inbjudan till Bohuslän

Årets kulturafton rönte stor uppskattning. Gäst var konstnären, fiolbyggaren, folkmusikanten Olle Zetterquist som berättade om sitt konstnärskap. Från en ”tragglig” tillvaro i Karlstad läroverk kom Olle och hans bror Jörgen till Slöjdföreningens skola i Göteborg där de som Olle sa: ” fick ägna sig åt precis det vi gillade” dvs. skapa i färg och form. Därefter fortsatte båda på Valand. 1950 flyttade bröderna med andra konstnärsvänner in i ”Kåken” i Landala, ett utdömt hus man egentligen inte fick bo i, men i 10 år blandades vardagsliv, skapande och inte minst musik, husbandet The Original Landala Red Hop Stompers bildades där. 

Efter sin utbildning kunde Olle försörja sig som konstnär. ”Det var kanske lättare på 50–60-talet med möjligheter till både stipendier och uppdrag för offentlig utsmyckning” fritt citerat från berättaren. Olles verksamhet som konstnär blandas med hans intresse för fiolbyggande och folkmusik. Som avslutning fick vi njuta av spelmanstoner från en bildkonstnär och två fd musiker från Göteborgs symfoniker. Låtar i folkton bl. a. några skrivna av Olles farfar ”Pappa Lars”

Vi var ett antal växtintresserade som träffades innanför grindarna till Botan. Vädret var vackert men våren något sen, varför blomningen inte riktigt kommit igång. Vi kunde i alla fall njuta av det blommande näsduksträdet i Japandalen, liksom azaleor och rhododendron och andra blommande växter i Klippträdgården. Den nyanlagda Koreadalen var en nyhet för flera av oss. Vandringen avslutades med fika i Botaniska Paviljongen.

Erik Bengtsson berättar om Karlstads historia. Årets kulturafton samlade drygt 30 deltagare. Vi fick följa Erik Bengtssons beskrivning av Karlstads historia från mitten av 1800-talet till en bit in på 1900-talet och se fotografier på många byggnader från denna tid. Branden 1865, som ödelade större delen av staden och var ett stort slag för många som bodde där, ledde till att de enkla och omoderna hus som fanns ersattes av nya bättre hus och en modern stad byggdes upp. Uppbyggandet kunde ske tack vare olika personer i ledande ställning där direktören för Wermlandsbanken, Fritz Clarholm, var drivande.

Mer finns att läsa i Erik Bengtssons bok ”Det låg en stad vid Clara Elf”. Det som ger boken, och föredraget, en speciell och spännande prägel är att Erik Bengtsson haft tillgång till Amelie Clarholms dagbok som ger en personlig och nära inblick i vad som skedde under den här tiden. För Fritz Clarholm, den tidens Kreuger, gick det dock inte så bra då han lånade ut för mycket av bankens pengar och även pengar från släktingar och vänner, som han skulle förvalta. Han var skyldig fordringsägarna nästan en halv miljon kronor när han en novemberdag 1985 sköt sig för pannan.